Kärlek är något underbart

Jag hittade inte låten själv så sara skickade över den till mig, "älskade barn" heter den. Dem hade den på marwins dop, då dem gick in i kyrkan till denna fina och vackra låt så rann tårarna på mig. Det var fint, det var vacker, Det var helt obeskrivligt. Denna känsla man hade i kroppen på detta vackra och fina barn vars är min brors son marwin som jag älskar djupt, likaså min systerdotter alicia. Att man kan älska ett barn eller en annan människa så stort som kom "från ingenstans", ja, det är obeskrivligt. Jag lyssnar på denna fina låt om och om och om och om igen. Det är mycket fint som dyker upp i huvet men visst där kommer upp ett och annat "svårt" också. Men jag känner mest kärlek inom mig till denna låt. För just nu iaf.

Min kärlek för mina syskonbarn är helt obeskrivlig, det kommer aldrig någonsin att kunna förklaras, absolut inte i ord. Möjligtvis om någon hade kunnat känna hur jag känner men det är helt omöjlgt, helt omöjligt att äns föklara någon kärlek alls. Dessa små barn ska växa upp och bli stora och vackra men jag kommer alltid stå bakom som så många andra till dem.

Tårarna rinner fortfarande nedför mina kinder då denna vackra låt spelas upp, många tankar, många känslor. Men samtidigt så är allt som ett lyckorus inom mig, jag känner det. Jag kan se då dem går in i kyrkan, jag kan se marwin smaila så stort, jag kan se honom skratta som bara den, jag kan se alicia stå och dansa, jag kan se henne då hon precis lärt sig gå och hon snubblade fram då vi var på slottet, då hon fyllde ett år och blev lycklig för alla presenter. Kan se dessa små liv vara så ledsna och tårarna rinna då man vill ta ner hela världens stjärnor till dem och bara ge till dem som tröst och visa dem att jag finns här, alltid. Att bevisa min starka kärlek till dessa fina barn vad min kärlek till dem betyder, hur mycket jag älskar dem och hur mycket jag ställer upp för dem. Jag kan aldrig sluta säga eller skriva hur mycket jag älskar dem, de är mitt liv från den dagen dem kom till jorden, eller egentligen från den dagen då man fick reda på att det växte ett liv i magen på deras mammor som snart skulle bli så små vackra barn som skulle växa och bli ännu vackrare.

Alicia och Marwin: Jag älskar er obeskrivligt, ni är mitt allt, alltid.
Min prins och Min prinsessa.
se så vackra dessa små barn är.


Som sagt så kommer alla känslor på mig som ett lyckorus genom hela kroppen, Så nu flödar det bara på.

Min underbara pokvän som jag hållt ihop med sen tre och ett halv år tillbaka är min andra halva, jag kommer inte håg hur mitt liv var innan jag mötte honom, visst finns "jobbiga tider" också, men det finns positivt med det också, dels så rensar man av sig och sen det bästa är att man blir ny kär på nytt, men jag har nog alltid varit som "nykär" i min fina pojkvän enda sedan det blev vi. Den kärlek till honom som jag känner går inte i heller att beskrivas, ingen kärlek går att beskrivas, inte i ord.
Frederik Hellman är min andra halva, och kommer så alltid till att vara oavsett om det är vi eller ej, han är min första seriösa pojkvän som jag håller hårt i, för honom, ja honom kommer jag aldrig vilja mista, han är mannen i mitt liv, han jag vill skaffa barn med han som jag vill bli gammal med. Han är min andra halva som sagt, och det är så det ska vara. Det är väl menat att det ska vara vi två helt enkelt. Förlovad är jag med honom också, ringen sitter troget på mitt ringfinger och kommer alltid till att sitta så länge jag lever. Jag älskar min pojkvän, mm, visst ja, det gick inte att beskriva.

MIN HALVA


Malin och Stefan, då mina syskon ligger mig varmt om hjärtat, riktig syskonkärlek, oavsett vad det gäller så finns jag alltid där så som dem har funnits där för mig, så dem har beskyddat mig, det är starkt. Jag älskar dem. Vi har bra, riktig bra syskonkärlek, sådan som jag hade hoppats på att alla syskon hade som dessvärre alla inte har, vissa klara inte av sina syskon, vissa älskar sina till döds, jag är en av de sist nämnda. Vi hjälper varandra i vått och torrt, alltid. Det har alltid varit så och de kommer alltid till att vara så. Jag är glad att vi har sådan bra kontakt, fast att det endå är 7 år mellan mig och min syster så är vi som bästa vänner, vi pratar om precis allt mellan himmel och jord, hon vet allt och jag vet allt, det är bara så. Det är 5 år mellan mig och min bror och han är min beskyddare, så som det alltid varit. Han har alltid sagt och säger fortfarande "ring mig om någon är dum mot dig", "sätt på dig hjälmen om du ska åka moppe, jag står här tills du knäppt den" det kan låta konstigt, men han vet vad som kan hända, han var med om en olycka för ett x antal år sedan och det var hemskt, det kunde gått mycket värre än vad det gick.

min bror


min syster


Mina föräldrar är dem som har varit mitt stora stöd i livet, hjälpt mig genom allt, skola med mera. Alltid ställt upp för mig. När jag träna och tävla i konståkning så var det dem som alltid var med, dem var med på varenda tävling och stöttade mig, alltid. Jag hade "ingen speciell" att åka för utan dem var dem speciella personerna som jag åkte för, dem jag tävlade för. Det var inte allas föräldrar som var med, men mina fanns alltid där. Det går aldrig att beskriva hur tacksam jag var för att dem alltid var platsade på läktaren för att se mig. Sitta i en iskall ishall bara för att se mig åka på isen i ca 3 minuter. Jag har alltid haft en trygg uppväxt, alltid haft det bra. Därför jag är så ödmjuk och snäll som jag är, man märker på många som inte haft det speciellt bra i sitt liv, dem blir kaxiga, och elaka. Men mina föräldrar har alltid satt upp regler för oss, inga stränga men sådana som alla borde haft. Kommer aldrig kunna säga tack nog till mina föräldrar för de stöd som dem gett mig i mitt liv, dem ställer alltid upp. Min mammi och min pappi är dem bästa. Dem är hjälpsamma, jag älskar dem över allt annat. Den dagen dem försvinner från mig, då kommer jag att gå i kras. Tårarna rinner igen, vill inte tänka den tanken men en dag kommer komma då det är så, Jag tänker aldrig på det. Men som jag sa innan så kommer allt nu, mitt uppe i allt nu och skrivandet bara flyter. Det kommer verkligen från mitt innersta.

Jag älskar er mamma och pappa




Sist men absolut inte minst, min bästa vän casper.
Jag fick honom av mina föräldrar i studentpresent, den bästa presenten jag någon kommer att få. Allt annat jag får är ju också mycket betydelsefullt men detta va det mest perfekta och finaste. Han kommer inte vara för evigt men alla minnen tillsammans med min bästa vän, min hund casper, kommer alltid leva vidare i mig. I bilder, men mest i mitt hjärta. Den dagen då han försvinner då vet jag inte vad jag ska ta mig till, Jag blir väldigt ledsen av bara tanken. Bara när han ska till veterinären för att sövas för att bli bra så gråter jag så mycket som om jag aldrig skulle få se honom igen, så när den hemska dagen är inne så kommer jag inte att bli människa igen. När jag har det svårt så är han där och lyssnar, när jag pratar med honom så vänder och vrider han på huvudet som om han förstår och jag tror att han gör det. Jag tror på att hundar förstår oss, väldigt bra också. På natten så ligger han under täcket hos mig och enda intill mig, det är så mysigt, känna hans värme och på morgonen då han slickar mig i hela huvudet då han tycker att jag ska stiga upp.
När jag är ledsen så slickar han mig också i hela huvudet för att visa att han finns hos mig, han tröstar mig. Han är alltid lika glad när man kommer, Min kärlek för honom, ussh vad jag älskar honom. Min bästa vän. Min hund casper.

Min bebis